Nu är tävlingen på inredningsbloggen Jellon (http://jellon-jellon.blogspot.com/) avgjord! Och vinnaren är........Maria Brander i Varberg med sin berättelse om den Lilla Knappen.
Tävlingen gick ut på att skriva en liten saga, en berättelse om en knapps liv och leverne. Detta för att i varje exemplar av mina produkter återfinns alltid en knapp. En knapp som har en alldeles egen historia att berätta ...
Ett hjärligt TACK till alla bidrag, länkningar och delningar! Och ett hjärtligt TACK till kvinnan bakom Jellon - Märit Jonsson!
Alla som varit med och uppfyllt alla punkter kommer på något vis att få ett tack i form av en överraskning i brevlådan.
Berättelsen kommer här, men finns också att läsa på inredningsbloggen Jellon.
Lilla Knappen av Maria Brander
Livet började den där dagen i slutet av april.
Det var den första dagen på året som solen lyckades värma det som kom i dess ljus. Några av fältets fåglar hade börjat få vårkänslor och sjöng som om det redan var maj. Kvinnan som gick på vägen genom bokskogen skyndade fram med kuvertet hårt i handen. Hukande. Snabbt. I försändelsen låg de nya knapparna hon beställt från den lilla butik som systern drev i staden. De var röda och vackra. Egentligen alldeles för dyra. Men det var flickans första examen och när hon nu inte fick någon ny klänning så kunde hon i alla fall få nya knappar. Då tänkte man kanske inte på den slitna fållen.
För den lilla knappen var det verkligen som att livet började då hon blev fäst vid klänningen. Hon trivdes så gott ibland de röda och vita rutorna. Livet på livet,brukade hon tänka. Livet på livet är inte så dumt. Flickan bar sin klänning med sådan stolthet, sådan glädje. Knappen var lika stolt, lika glad. Sommaren var ljuvlig. Varm, härlig. Doftande. Små fingrar snurrade på henne när de hade tråkigt. Små fingrar, en liten flickas. En krulltott, en fräknefia, en sprakfåle.
Knappen hängde med.
När klänningen med röda och vita rutor blev för sliten, för liten, för tunn, sprättades hon loss och fick ligga i syetuiet ett par veckor. En vacker dag, lagom till jul plockades hon upp och fästes vid en vacker, röd klänning. Den här var ännu bättre än den förra, nu kom hon riktigt till sin rätt. Hennes kamrater från kuvertet följde med. Tillsammans var de oslagbara, det härligaste någon sett. Nu fick man uppleva advent, julhelg och nytt år. Spill av smörkola, knäck och revbenssky. Tidig morgon i julotta med gäspande vuxna. Prasslande silkepapper. Granbarr och rök ur munnen.
Så gick tiden. Klänningen åldrades. Färgen blev ojämn. Fållen fransig. Allt hamnade i mors lapplåda. Där låg de, alla knappar i all sin glans. Väntade. Kan man vänta så här länge? Hur länge kan man vänta? Innan man blir galen? Tiden i en lapplåda finns inte. Står stilla. Ändå så oändligt lång. Hur är det möjligt? En dag, när tiden närapå gått så långt att ingen återvändo längre fanns, öppnades lådan. En hand, märkt av arbete och ålder lyfte upp det röda tyget. Någon nickade, precis just det här hade hon letat efter. Långsamt och varsamt sprättades knapparna bort. Pling. Pling. Ner i blommiga lilla tefatet. Pling. Pling. Såja, alla fria. Lilla knappen tänkte på hur hon drömt om ett liv som öga på dockan eller uppträdd på tråd runt en smal hals. Nu var hon ute, fri och det spelade inte längre någon roll.
I fatet med blommor ligger de, alla gamla slitna knapparna. De gör det svårt att urskilja rankorna av murgröna som för evigt sitter i porslinet. Mönstret störs inte av de röda små. De klär rankorna med röda äpplen, de lyser upp fatet som hjärtan fyllda av minnen, kärlek och omtanke. På fatet får de ligga. Länge. De tittar, lyssnar, minner. Varje dag blir de dammade, sedda och lyssnade på. En gammal kvinna tänker på sin första examensklänning. Sin allra vackraste julklänning. Revbenssky, tomtebloss, syrener. Mamma. Inget finns kvar. Bara lilla knappen. En prima ballerina i knapparnas balett. En knapp bland knappar.
Det var den första dagen på året som solen lyckades värma det som kom i dess ljus. Några av fältets fåglar hade börjat få vårkänslor och sjöng som om det redan var maj. Kvinnan som gick på vägen genom bokskogen skyndade fram med kuvertet hårt i handen. Hukande. Snabbt. I försändelsen låg de nya knapparna hon beställt från den lilla butik som systern drev i staden. De var röda och vackra. Egentligen alldeles för dyra. Men det var flickans första examen och när hon nu inte fick någon ny klänning så kunde hon i alla fall få nya knappar. Då tänkte man kanske inte på den slitna fållen.
För den lilla knappen var det verkligen som att livet började då hon blev fäst vid klänningen. Hon trivdes så gott ibland de röda och vita rutorna. Livet på livet,brukade hon tänka. Livet på livet är inte så dumt. Flickan bar sin klänning med sådan stolthet, sådan glädje. Knappen var lika stolt, lika glad. Sommaren var ljuvlig. Varm, härlig. Doftande. Små fingrar snurrade på henne när de hade tråkigt. Små fingrar, en liten flickas. En krulltott, en fräknefia, en sprakfåle.
Knappen hängde med.
När klänningen med röda och vita rutor blev för sliten, för liten, för tunn, sprättades hon loss och fick ligga i syetuiet ett par veckor. En vacker dag, lagom till jul plockades hon upp och fästes vid en vacker, röd klänning. Den här var ännu bättre än den förra, nu kom hon riktigt till sin rätt. Hennes kamrater från kuvertet följde med. Tillsammans var de oslagbara, det härligaste någon sett. Nu fick man uppleva advent, julhelg och nytt år. Spill av smörkola, knäck och revbenssky. Tidig morgon i julotta med gäspande vuxna. Prasslande silkepapper. Granbarr och rök ur munnen.
Så gick tiden. Klänningen åldrades. Färgen blev ojämn. Fållen fransig. Allt hamnade i mors lapplåda. Där låg de, alla knappar i all sin glans. Väntade. Kan man vänta så här länge? Hur länge kan man vänta? Innan man blir galen? Tiden i en lapplåda finns inte. Står stilla. Ändå så oändligt lång. Hur är det möjligt? En dag, när tiden närapå gått så långt att ingen återvändo längre fanns, öppnades lådan. En hand, märkt av arbete och ålder lyfte upp det röda tyget. Någon nickade, precis just det här hade hon letat efter. Långsamt och varsamt sprättades knapparna bort. Pling. Pling. Ner i blommiga lilla tefatet. Pling. Pling. Såja, alla fria. Lilla knappen tänkte på hur hon drömt om ett liv som öga på dockan eller uppträdd på tråd runt en smal hals. Nu var hon ute, fri och det spelade inte längre någon roll.
I fatet med blommor ligger de, alla gamla slitna knapparna. De gör det svårt att urskilja rankorna av murgröna som för evigt sitter i porslinet. Mönstret störs inte av de röda små. De klär rankorna med röda äpplen, de lyser upp fatet som hjärtan fyllda av minnen, kärlek och omtanke. På fatet får de ligga. Länge. De tittar, lyssnar, minner. Varje dag blir de dammade, sedda och lyssnade på. En gammal kvinna tänker på sin första examensklänning. Sin allra vackraste julklänning. Revbenssky, tomtebloss, syrener. Mamma. Inget finns kvar. Bara lilla knappen. En prima ballerina i knapparnas balett. En knapp bland knappar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar